Personliga reflektioner om träning

Jag heter Maria och är 65 år. Mina ledbesvär startade när jag fått mitt första barn 1979. Besvären var då begränsade till hand och fotleder. Det tog några år tills jag fick min diagnos: RA (ledgångsreumatism).

misse.jpg
Fram till att jag fick min diagnos fastställd rörde jag mig ungefär som jag brukade och kände tydligt att vila inte gjorde någonting bättre.

På den tiden var den allmänna meningen den att man skulle vara väldigt försiktig med träning, när man var reumatiker och till en början var jag också det. Men ganska snart märkte jag att vila inte fungerade för mig.

Jag hittade på lite egna träningsprogram, sammansatta av hemmagjorda Tai-Chi- övningar som jag utförde när jag stigit upp på morgonen. När jag gjorde dessa enkla övningar så lyckades jag förkorta morgonstelheten med timmar tyckte jag. Det tog inte många minuter, men gjorde all skillnad både när det gällde smärta och stelhet.

Jag skaffade tidigt inlägg i mina skor och det har hjälpt mig att kunna fortsätta promenera mycket. Promenader var under perioder av skov, det enda jag klarade av, men var avgörande för mitt välbefinnande.

När jag efter ett elakt skov kom tillbaka till arbetet hade vi fått tillgång till ett litet gym. Det var då jag började försiktigt träna med vikter. Jag hade låga vikter och gjorde många upprepningar och kände snart att övningarna fungerade smärtlindrande och ökade rörligheten i en del leder som jag trott stelnat för evigt. Den erfarenheten lärde mig att även när jag var som mest svullen och hade ont i en led ändå varje dag försiktigt ta ut rörligheten så långt det gick utan att göra mig illa. Detta för att minska risken för permanent försämrad rörelseförmåga.

Under åren har jag provat olika former av träning och kommit fram till att träning på gym passar mig bäst. Jag kan ställa in apparaterna själv och anpassa träningen efter dagsformen. Jag är inte längre rädd för att ta i och välbefinnandet efter ett träningspass skall inte underskattas. Det tar lite tid innan man kommer från att uppleva träningen som plikt till att den blir ett behov. Men så är det för mig numera.

Att träna konditionen har varit lite knepigare under åren eftersom mina leder har sagt stopp långt innan jag har kommit upp i någon vidare pulsökning. Att jogga har det t.ex. inte varit tal om. Det jag nu gör är att gå på löpbandet med stark lutning och inte så snabbt utan med stora steg. Detta upplever jag som väldigt skonsamt för lederna och det är ett av de få tillfällen där jag känner att jag kan komma i svettning.

Dessutom har jag ett annat motiv i bakgrunden. Jag bor på landet och det vill jag fortsätta med. Där finns en mängd uppgifter som kräver en hyfsat god fysik och träningen är en förutsättning för att kunna bo kvar här ännu många år. Jag skulle t.ex. inte kunna sköta min trädgård om jag inte under vinterhalvåret styrketränat som jag gör. Sommarmånaderna styrketränar jag i trädgården, då vill jag inte stänga in mig på ett gym.

Jag är övertygad om att min träning har bidragit till att jag ännu kan klara av det mesta som någon i samma ålder utan RA klarar av trots att jag har haft RA i 30 år.

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.